Åtrå

Det tidiga morgonljuset strilade in genom gardinen av tyll, ljuset silades och blev till en mjuk slöja på tapeten i rummet där du fortfarande sov. En fågel visslade förnöjt den tidiga våren till lov, men det var inget du hörde för du din skönhetssöm sov. En humla så stilla surrade inne i vasen du glömt fylla vatten uti. Inget rörde sig, allt var tyst och stilla i huset. Endast en ryckning i din kind talade om att du morgonen välkomnade. Solen strilade på ditt bröst och jag kände en ilning fara genom hela min kropp.
Som gud dig skapat fick jag se din nakna kropp, hår tår mage knän och axlar, ja allt som du skänkt mig av åtrå du nu av stolthet och att av åtrå mig du visat. Du såg att jag av åtrå stolt va och du sa, kom! Morgonljuset strilade in genom gardinen och stunden av åtrå och kärlek sände vågor av värme genom hela din kropp.

Längtan

En dag i november jag satt i gläntan och väntade på min jänta, som med korgen full av bär så röda, skulle komma för att mig hämta. Hon kom med pigga steg hoppande på tuvorna och jag såg att det min jänta va. Hennes leende fick mitt hjärta att glädjas, ingen skulle någonsin min jänta få ta. Hon tog mig i sin hand och sa ” kom min Sven så ska vi plocka bär du och ja”
På mossen korgen med bären den blev kvar och mitt hjärta det hoppa extraslag.

Du ser det strömma och du vet att du inte kan leva utan det. Vattnet fuktar dina läppar sköljer din hals låter livsandarna återvända till din uttorkade kropp. Ingen kan ta det ifrån dig och säga att du inte behöver det. Vem har rätt att ta ditt liv för ett glas vatten, det är genom vattnet du lever och finns till. Det levande kalla och syremättade vattnet som har strömmat under dina förfäders fötter, långt innan du fanns till. Du tar det för givet, du ser inte vattnet för vattnets egen skull, utan du förbrukar vattnet utan att tänka på att varje molekyl i vattnet är en avbild av dig. Du dricker dig otörstig på vattnet, du säger att vattnet alltid har funnits och alltid kommer att finnas så länge du finns till.
Du är inte tacksam för att vattnet har gett dig livet utan du väljer att gömma vattnet för andra så att du ensam kan dricka ur den källan som aldrig sinar.

Det omfamnar dig ja riktigt tar dig i sitt strypgrepp, letar sig igenom både märg och ben. Du kan inte värja dig, inte springa ifrån det. Ett stort moln av hopplöshet har lägrat sig över värden, inget kan få det att vika undan. Hopplöst och utan framtid släpar du dig fram i en värd full av besvikelser och mörker. En kall och fuktig dimma rullar in från det vindpinade havet, där måsarnas skrik påminner dig om att natten är här. Månens bleka sken lyser upp och påminner dig om att dagen för länge sedan är förbi. Din stig är blöt och dyn drar dig djupare ner i hopplöshetens mörker, sången inom dig har tystnat och ingen glädje syns på dina läppar. Mörkret har släckt allt hopp och dagen är förbi.

Du väntar på ett tecken, ja en bekräftelse på att just du är värdefull. När du var nära att ge upp, så fanns det där.
Tecknet som bekräftade dig som människa, omtyckt som du
är. Ett tecken i sanden, skrivet av drömmar och åtrå, är det mest flyktiga, som sedan vågorna spolar bort. Men ett tecken hugget
i sten, är för evigheter beständigt. Ett löfte som
endast universums krafter och du själv kan ändra på. I det
eviga lever det tecken som av eld blivit till. Ett tecken sargat
av glöd och aska, som passerat genom den renande elden och
fått ett nytt liv, med en ny mening.

Du går genom livet med immiga glas, du ser inte ljuset och konturerna av dig själv, allt är en enda röra. Varje steg du tar är som ett steg i dy, dina fötter är tunga som bly, ingen verkar om dig sig bry. Dina vänner sedan länge din närhet inte vill sig bry.
Vad är felet kan man höra dig gny, varför alla mig vill fly.
Jag är inte mera värd på denna jord ån flugan på mitt fönster en dag i oktober. När jag en dag denna värd må lämna, så är det nog ingen som mig kommer att sakna. Mina glas är grumliga och inte klara nog att se vart min väg skall leda, en väg som slingrar sig genom snår och törnen och ingen min vägvisare vill va. En dag ska det klarna för mig och jag ska få vandra på en väg av barr och kottar, en väg så mjuk att gå på, så att mina sorger och bekymmer blir lätta att bära.

Du försöker att fånga den, låtsas som om den inte existerade, men varje dag så märker du att den finns.
Att springa ifrån den har du också försökt, men den har alltid hunnit i fatt dig och förbi. Någon har sagt till dig att du måste lära dig att bida den, men det är inget som du har velat göra, utan du har skyndat på i gamla invanda mönster. Se på barnet! Det leker sin lek utan att behöva tänka på vad som kommer sen. Du har inte lärt något av barnets lek, för barnets lek är ju bara en lek och inget som du behöver tänka på. Men den hinner alltid ifatt dig, ingen kan gömma sig för tiden utan den går sin gilla gång, som den alltid har gjort och det kommer den att göra länge till.

Jag såg dig passera min enkla boning, jag kände mig som om jag inte var något värd i dina ögon, inte en blick inte något som talade om att du såg mig. Jag kände tårarna sakta rulla ned för mina kinder. Med varje tår så försvann mitt enda hopp, ett hopp om att du skulle se mig, kanske ägna mig en enda liten tanke!
Men min dröm skulle nog bara bli just en dröm. En dröm svartare en svartaste kol, ja så såg min dröm ut. Hopplöshetens ankare tog tag i mitt hjärta och vred om så att jag trodde att jag skulle kvävas. Men plötslig och helt utan förvarning så kom du runt hörnet och jag såg att du hade en sång på dina läppar, en sång om något mycket större, ja så stort att jag i min enkla boning inte skulle få något rum hos dig. Jag tynade sakta bort i min ensamhet och du vandrade vidare in i landet där solen och vindarna fortsatte att smeka din sammetslena hud.

Jag var ledsen var fanns du då? Jag grät men du såg mig inte, jag var ensam, du brydde dig inte. Jag tänkte hänga mig, du gav mig ett rep. Var fanns du när jag var i nöd?
Jag föll men du bara skrattade åt mig, var är du i dag varför har du lämnat mig här på berget med all min ångest. Jag trodde du älskade mig, men orden var bara ord utan innehåll, utan känslor och värme. Jag har längtat efter värmen från din kropp, tänkt drömt trånat efter dina värmande blickar. Varför, varför gör du så här mot mig, är jag inte en människa av kött och blod, värd att
älskas och att längtas efter. Din kärlek är som en isande vind mellan oss, en vind som kyler ned allt som den möter. Jag förgås av denna väntan, var är du? Jag väntar runt hörnet, hör dina försiktiga steg. Visa mig vägen mot ljuset, det eviga värmande ljuset som lyser upp och tinar min frusna kropp! Ja kom…

Det går en liten stig genom skogen, en stig av vänlighet och av förväntan. En stig med mening och av framtid, den går över tankar
fyllda av missmod och av fruktan. Den slingrar sig genom snår
och törnen. Genom kärr och över berg går den. Dina tankars stig,
kan dig leda dig till mörkrets salar, ett mörker utan något slut. ett hopp, ett tecken, något som leder dig framåt och mot ljuset. Ett ljus som avslöjar dig, lyser upp ditt innersta rum, som är fyllt av sång och av kärlek. En kärlek som är som ett befriande vårregn,doftar som Jasmin och är befriande lätt att bära. En stig
värd att vårda och att följa.