Du ser det strömma och du vet att du inte kan leva utan det. Vattnet fuktar dina läppar sköljer din hals låter livsandarna återvända till din uttorkade kropp. Ingen kan ta det ifrån dig och säga att du inte behöver det. Vem har rätt att ta ditt liv för ett glas vatten, det är genom vattnet du lever och finns till. Det levande kalla och syremättade vattnet som har strömmat under dina förfäders fötter, långt innan du fanns till. Du tar det för givet, du ser inte vattnet för vattnets egen skull, utan du förbrukar vattnet utan att tänka på att varje molekyl i vattnet är en avbild av dig. Du dricker dig otörstig på vattnet, du säger att vattnet alltid har funnits och alltid kommer att finnas så länge du finns till.
Du är inte tacksam för att vattnet har gett dig livet utan du väljer att gömma vattnet för andra så att du ensam kan dricka ur den källan som aldrig sinar.
- jan-eric's blog
- Login or register to post comments
(Inget ämne)
Åtrå
Det tidiga morgonljuset strilade in genom gardinen av tyll, ljuset silades och blev till en mjuk slöja på tapeten i rummet där du fortfarande sov. En fågel visslade förnöjt den tidiga våren till lov, men det var inget du hörde för du din skönhetssöm sov. En humla så stilla surrade inne i vasen du glömt fylla vatten uti. Inget rörde sig, allt var tyst och stilla i huset. Endast en ryckning i din kind talade om att du morgonen välkomnade. Solen strilade på ditt bröst och jag kände en ilning fara genom hela min kropp.
Som gud dig skapat fick jag se din nakna kropp, hår tår mage knän och axlar, ja allt som du skänkt mig av åtrå du nu av stolthet och att av åtrå mig du visat. Du såg att jag av åtrå stolt va och du sa, kom! Morgonljuset strilade in genom gardinen och stunden av åtrå och kärlek sände vågor av värme genom hela din kropp.